torsdag 17 november 2016

Bidenmeme...


Jag har – som många andra – roats och rörts av alla "memes" med president Barack Obama och vicepresident Joe Biden. Här är ett filmklipp som skildrar den relation som varit förebild och inspiration för dessa memes.

tisdag 8 november 2016

Sifferfluff och strutsmentalitet

...I statistiken för 2014* redovisade Pingströrelsen för första gången på ett par decennier medlemssiffror som inte var lägre än föregående års, utan till och med lite högre. Den nyheten spreds som en löpeld genom frikyrkosverige, lyftes som ett trendbrott och gav de mer fundamentalistiskt inriktade råg i ryggen. Det sista för att det tolkades som att en ökning av medlemmar i det samfund som står lite längre ut på den fundamentalistiska kanten än andra bevisade att fundamentalism är vägen till medlemstillväxt för kyrkan.

Nu kan man i och för sig invända mot den senare användningen av statistiken även med att en ökning i statistiken för ett år efter drygt tjugo år av minskning inte är en trend utan ett undantag. Innan man kan säga något om en eventuellt ny trend behöver man se statistiken peka i samma riktning över flera mättillfällen (i det här fallet detsamma som flera år).

Men det finns fler och större problem med den här medlemsmatematiken. 

Flera bloggar var snabba med att påpeka att olika församlingar räknar statistiken på olika vis. Flertalet räknar medlemmar i medlemsmatrikeln, medan Hillsong i Stockholm däremot räknar gudstjänstbesökare vid vissa utvalda tillfällen. Det gör inte bara Hillsongs siffror mycket högre än de skulle vara om de räknade på samma sätt som övriga pingströrelsen, det innebär också att många individer kommer att räknas dubbelt i Pingsts medlemsstatistik. Eftersom många av Hillsongs gudstjänstbesökare är medlemmar i andra pingstförsamlingar.

Förutom dubbelräknandet innebär en olikhet i sättet att räkna naturligtvis också att siffrorna inte blir jämförbara med varandra. Den ena församlingens medlemstal i matrikeln och den andra församlingens antal gudstjänstbesökare är verkligen som äpplen och päron i det avseendet. Lite som om man i befolkningsstatistiken i Sverige på somliga orter skulle räkna antalet boende och i andra orter antalet bilar som passerar på genomfartsleden. Ska siffrorna ingå i samma tabell måste de handla om samma sak, och vara räknade på samma sätt.

Ett annat typ av dubbelräknande, som Pingst själva påpekar i en fotnot till statistiken (se bild) är den att av 84723 medlemmar ingår 7955 i församlingar som är anslutna till flera samfund (vilket vanligtvis är ett resultat av att församlingar från olika samfund gått samman och bildat en ny gemensam församling, men samtidigt velat behålla sina olika samfundsanknytningar).


Somliga av de dubbelanslutna är förstås pingstvänner på precis alla sätt att räkna – i själ, hjärta, identitet och i ursprunglig samfundstillhörighet.

Och somliga kanske tycker att det där med samfund är ointressant, de ser sig, oavsett vilket samfund som är deras ursprung, i första hand som tillhörande den lokala genom sammanslagning bildade församlingen.

Men för merparten i de här församlingarna är – uppenbarligen – samfundsidentiteten fortfarande viktig. Om inte skulle man inte ha behållit anslutningen till båda eller samtliga samfund i den nya församlingen, utan antingen valt ett samfund (genom lottdragning, om det nu inte spelar så stor roll) eller valt att vara en helt samfundsobunden församling.

Att räkna även alla de dubbelanslutna i samma statistik som övriga församlingar är i och för sig inte något formellt fel** – inte så länge man inte döljer de siffrorna helt, utan gör åtminstone en fotnot av dem.

Men... att bygga ett påstående om ett ökat antal pingstvänner i landet på dessa känns däremot som mer än lovligt av fluff och önsketänkande. Det räcker nämligen att 1039 av dessa 7955 ser sig som något annat än pingstvänner för att antalet pingstkristna i Sverige inte ska ha ökat utan vara oförändrat jämfört med året innan. Är dessa istället 1040 eller fler är det dessutom en de facto fortsatt minskning av de pingstkristna. Inte alls ett trendbrott, med andra ord.

Bara sifferfluff och strutsmentalitet.

Det är i och för sig ett sätt att tackla de nedgående siffrorna som vid det här laget börjar ha en lång tradition... Igår satt jag – av helt andra skäl – och bläddrade igenom ett antal nummer av tidningen Dagen från 1990 (det år då nedgången i medlemmar i Pingst började bli synlig i statistiken).

Jag såg en artikel nämna medlemstappet och de sjunkande dopsiffrorna.

Samtidigt såg jag ett flertal artiklar som istället ägnade sig åt att febrilt tillverka hönor av dunfjun.

En förstasidesnyhet var att pingstpastorer var övertygade om att nedgången är tillfällig (vad den övertygelsen var baserad på är mer oklart...).

En artikel lyfte fram två (ganska små) församlingar (gissningsvis de då enda) som ökat sina medlemsantal, intervjuade deras pastorer o.s.v., samt gjorde någon slags insinuation om att dessa undantag på något sätt egentligen var regeln, eller skulle bli.

Ytterligare en artikel gjorde nyhet av att pingströrelsens resandeevangelister hade en stark tro på en snar väckelse (återigen utan att skärskåda vilken grund som fanns för den optimismen).

Det där är kanske en förståelig strategi när trendbrottet är nytt. Det skulle fortfarande kunna vara bara en tillfällig svacka. Man kan fortfarande tänka bort det. Eller åtminstone försöka.

Men det har gått drygt ett kvartssekel. Förnekelsefasen borde vara över.

Det måste räcka med sifferfluff och strutsmentalitet nu.

---------
* Rimligen finns, vid det här laget, även statistik för 2015. Men ännu inte, såvitt jag kan hitta, publicerad på nätet.

** Däremot, vill jag hävda, blir det direkt fel om man i en sammanräkning av antalet frikyrkoanslutna i Sverige räknar medlemmarna i samarbetsförsamlingar lika många gånger som deras församling har samfundsanslutningar. I en sådan statistik måste dessa församlingar brytas ut helt, och ges en egen stapel. Inte räknas en gång i siffrorna för Pingst, en gång i siffrorna för EFK och så vidare.

onsdag 2 november 2016

Till en regional nivå

.....

Har precis läst om Mysteriet mamma (utförligare recension här). Den är precis lika fängslande andra gången. Och ni MÅSTE fortfarande läsa den... Allihop.

Men här vill jag återge ett (av många!) passager jag fastnade för. Eller som fastnade i mig, är kanske ett bättre sätt att uttrycka det.



"Kan sjukhus anklagas för att patienterna dör av den sjukdom de lagts in för?
Tog mammas läkare henne på allvar? Ansträngde de sig tillräckligt mycket för att göra henne frisk?
En dryg vecka före självmordet förflyttades hon från sluten till öppen avdelning.
Hon skulle inte få gå någonstans utan sällskap. Ändå smet hon ut genom en olåst dörr.
Ensam.
På en våning högt upp fanns ett osäkrat fönster.
Ibland låter jag mig fyllas av en barnslig vrede. Det var sjukhusets fel att mamma försvann ur mitt liv. Det var Lørenskogs fel. Och tyngdlagens, som drog henne till sig, ner mot den hårda marken. Jag riktar raseriet mot kommunen där sjukhuset låg. Inte bara mot den, utan mot hela Nedre Romerike.
Det känns skönt att flytta upp sorgen till en regional nivå."



Köp boken på Bokus, eller Adlibris, eller vart du vill... Eller låna den på biblioteket.

onsdag 19 oktober 2016

Det snarlika galopperande gapet...

... Inte nog med att gapet redan var snarlikt, det har nu också börjat galoppera...

Den här skärmdumpen är ett år gammal, men jag hittade den i min kamerarulle och kände att den måste slängas upp som en språkpolisiär insats av det lite lättsammare slaget här.


Syntolkning: En nyhetsnotis från SVT där en bild på en husfasad åtföljs av citatet: Man kan ju tydligt se att gapet mellan utgångspriset och försäljningspriset, som ett tag var snarlikt, nu galopperat iväg.



PS. Ingen metainfo i bilden pga bloggar på mobilen.

onsdag 12 oktober 2016

Du är inte ensam...

... Letade egentligen efter en annan med/av Jonas Gardell – som jag inte hittade – men den här drabbade mig istället. Så stark text! Och så många det säkert finns som behöver höra den och, ännu hellre, tro på den.

Du är inte ensam.
Med: Ulrik Munther
Av: Jonas Gardell




Text:
Det finns de som gjort dig illa.
Det finns de som inget vet.
Det finns de som gjort en grej av
att skrika ut din hemlighet.
Det finns de som stal din stolthet.
Det finns de som tog ditt mod.
Och de som ingenting förstod.

Dig som ingen känner.
Dig som ingen ser.
Du som saknar vänner,
och knappt vill andas mer.
Hör på mig min kära,
hur ska jag få dig att förstå,
du måste resa dig och gå.

Du är inte ensam.
Det finns någon som går med dig.
Han vill att du ska veta,
att han har det som du.
Som du.

Vägen tom och öde,
gryningsljuset klart.
Du står vid busshållplatsen,
bussen kommer snart.
Nu lämnar du allt gammalt.
Här tar din barndom slut.
Här tar du steget ut.

Och när du har rest dig,
vänd dig inte om.
Det finns ingen väg tillbaka,
varifrån du kom.
Och allt de ville ge dig,
har du rivit och förstört.
Allt de hade att säga,
har du redan hört.

Du är inte ensam,
det finns de som går med dig.
De vet hur det är, för de har själva varit där.
De har själva varit där.
Det finns nåd för nya världar,
mycket större än den här,
nya skapelser och tider,
nåd för allt som blir och är.

Och alla deras lögner,
betyder ingenting.
Tro mig när jag säger,
skammen var aldrig din.

Du är inte ensam,
det finns de som går med dig.
Du är aldrig ensam,
det finns de som följer dig.
Du är inte ensam,
det finns de som vet hur det är.
De har själva varit där.
De har själva varit där.

Och när du har rest dig,
vänd dig inte om.
Det finns ingen väg tillbaka,
varifrån du kom.

torsdag 6 oktober 2016

Instagramassociationer...

... Ett inlägg mest till @elsander (Men ni andra får också läsa...).

Såg denna bild av elonje (Joachim Elsander), föreställande en gatuskylt (kan vi väl kalla det...) i Uppsala.


Kul bild och kul skylt!

Associerade förstås direkt till Intigheten i Lund


Men även till denna tavla i vårt hem

Ett foto publicerat av Reb (@reb_se)


Varför då undrar ni?

Notera titel och datering:


Ett foto publicerat av Reb (@reb_se)

Titel: Det svåra året 1966
Datering: 18/1 1966

Kanske hade konstnären onda aningar inför det kommande året. Kanske var han bara osedvanligt svartsynt. Men jag har alltid också misstänkt ett stänk av studentikos sarkasm där. Och även om jag inte vet var tavlan är målad så förknippar jag den med Uppsala, eftersom det var där min mamma bodde när han dedikerade tavlan till henne och hennes dåvarande man.

Syntolkning: Närbild av dedikation på tavla. Text: 
"Till vännerna Ulla-Cajsa & Rune Stenbom 24/1 66"


PS. Här och här kan ni läsa mer om Hans Viksten.


måndag 3 oktober 2016

Alla nätverksanslutningar är upptagna...

... om #MS.

Samtalade i ett sammanhang igår om det här med vanliga kognitiva symptom av MS, och nämnde ett uttryck jag har börjat använda om det som ofta händer Anna på platser med mycket ljud, mycket folk eller öht många intryck samtidigt. "Alla nätverksanslutningar är upptagna" (All network connections are busy), och blev påmind om att jag tänkt formulera ett blogginlägg om det. Vilket jag gör nu.



På bilden: Felmeddelande på dator, med texten 
"Resources are not sufficient. System is busy now."


Det handlar alltså om att inte kunna sortera och filtrera intryck – ljud, skyltar, bilar eller människor i rörelse, fragment av samtal, vad personen framför en säger till en – allt har samma "prioritet" i inflödet. Vilket dock, dessvärre, inte betyder att man hör och uppfattar allt hela tiden. Utan att vad man hör och uppfattar blir mer eller mindre slumpvis valt. När alla nätverksanslutningar är upptagna, när systemet för tillfället är "busy", så är det så. Ett rödljus kan missas på grund av att en kråka sitter på en byggnad bredvid vägen. Exempelvis. Eller svaret på den fråga man just ställde till personen man pratar med kan "knuffas ut" från nätverket av ett fragment av ett samtal längre bort mellan människor man inte känner om saker man inte bryr sig om.

Men det är ju just det där *kan*, och det slumpvis valda i det, som kanske kan vara svårt att förstå och förhålla sig till för andra. Och som i vilket fall som helst kan ställa till det i kommunikationen.

Lika gärna kan nämligen rödljuset ges prioritet över kråkan eller svaret man faktiskt ville höra få förtur i nätverkskön över det där halva samtalet om TV-serien som man skiter i.


måndag 19 september 2016

Are you happy or not?

... #brev #relationer

Jag kom att tänka på idag, ett brev som min lillebror skickade till vår amerikanska kusin (född och bosatt i USA med svensk mamma - vår moster - och amerikansk pappa, således amerikansk medborgare, samt engelsktalande, svenskan har han lärt sig i vuxen ålder) när han precis börjat lära sig engelska i skolan. Det var väldigt kort, löd i sin helhet 

"Dear William,

Are you happy or not?"


Följt av lillebrorsans spretiga namnteckning undertill. 

Vi retades förstås (lite) med honom för det korthuggna brevet med den väldigt direkta formuleringen, att retas är ju liksom storasyskons jobb. 

Men faktum är att jag sen dess har börjat tänka mer på det brevet som både en slags ideal för och en slags kärna i, brevskrivande och relationer.

För är det inte egentligen det vi frågar när vi skickar våra meddelanden till nära och kära, oavsett vilka ord vi använder och vilka ämnen som till synes avhandlas?

Och kanske borde vi bli bättre på att även ställa den frågan rent ut, och besvara den. För nånstans borde det ju ändå vara viktigare än väder, semesterplaner och snyggt stajlade luncher på Instagramfoton, och allt annat vi – i alla fall på ytan – lägger vårt fokus på i kommunikationen med andra.



Så: Are you happy or not?

tisdag 6 september 2016

Glömt berätta om en rolig sak...

... och tipsa om en föreställning!

Min C-uppsats, "När som en stridsman i hans här...", som handlar om kvinnliga evangelister i den svenska pingströrelsens barndom, har fått vara med och bilda bakgrund till en teaterföreställning om just tidiga kvinnliga pingstevangelister!

Missionären heter föreställningen, och såhär skriver upphovspersonerna om den:

"Missionären är en kärlekshistoria, en lovsång och ett lekfullt sätt att ge ett stycke utraderad historia kropp igen"

Det låter alldeles fantastiskt!

Dessutom... som uppsatsförfattare är man alltid ödmjukt överlycklig varje gång ett alster får nytt liv utanför seminarielokalen. Det vet alla som någon gång skrivit uppsats. Och ett bättre sammanhang än detta att leva vidare i kunde inte min C-uppsats hittat.

Det enda som grämer mig är att jag – förmodligen – inte kommer att ha möjlighet att se föreställningen live. Det grämer mig iofs desto mer... men...shit happens.

Vill du läsa uppsatsen själv, klicka på länk (till pdf) ovan (uppsatstitel, på andra raden). Som vanligt när jag rotat fram någon gammal text ur mina gömmor så saknar den försättsblad, men det är alltså en C-uppsats, i genusvetenskap, vid Lunds universitet, framlagt höstterminen 2008, med handledare Jens Rydström, undertiteln är: "en queerläsning av tidig svensk pingströrelse".

Vill du läsa mer om föreställningen, klicka på länken (med föreställningsnamnet) ovan (femte raden).

Och – inte minst viktigt – tycker du, som jag, att den här föreställningen borde visas även söder om Stockholm, och har möjlighet att bjuda in till ett gästspel (35 åskådare per speltillfälle) i en kyrka, på ett museum, i en föreningslokal, eller annan samlingslokal, någonstans nära dig (och kanske mig?) tveka inte,  BARA GÖR'T!


onsdag 24 augusti 2016

Att fråga eller ifrågasätta. En språkpolisiär insats.

... Jag ser ganska ofta människor som använder "ifrågasätta" som en synonym till "att fråga".

Antagligen för att det låter som ett finare, och svårare, ord. Ett ord man använder för att antingen låta lite mer bildad, så där generellt, eller för att ge lite extra tyngd till det man säger.

Det är ju olyckligt då om man använder det på ett sätt som får motsatt effekt, som snarare demonstrerar brist på kunskap (vilket i sin tur också kan ta bort en del av den där tyngden som man kanske vill lägga i sitt uttalande).

Saken är den, nämligen, att "ifrågasätta" inte betyder "att ställa en fråga", utan snarare att ge uttryck för tvivel på något visst (vilket ska framgå av sammanhanget, annars har du felanvänt ordet på ett annat och möjligen mer subtilt sätt).

Det kan handla om sanningshalten i ett visst påstående: Just nu debatteras en populärpsykologisk bok, författarna påstår att deras teser är baserade på kvantfysik men kritikerna ifrågasätter det.

Till exempel.

Det kan handla om en persons kompetens eller annan egenskap: Jag ifrågasätter nykterheten hos den som spelar hög musik klockan tre på en onsdagsnatt. Eller åtminstone ifrågasätter jag den personens vilja och förmåga att visa hänsyn.

Den uppmärksamme noterar att "ifrågasätta" faktiskt i själva verket inte handlar om att fråga någonting alls, utan istället om motsatsen: Att göra ett påstående. 

Kritikerna till boken i fråga påstår att den inte alls är baserad på kvantfysik. Den mot sin vilja väckta flerfamiljshusboende personen påstår att hens granne antingen är full eller hänsynslös. Eller båda delarna.

Fast det är ett inlindat, och om man så vill lite tjusigare, sätt att göra ett påstående. "Jag ifrågasätter vetenskapligheten i den här boken" är ett lite finare sätt att säga "Den här boken är fan helt ovetenskaplig!"

i någon mån har alltså de som använder ordet för att låta lite mer bildade rätt, det är bara det att det ska användas för att påstå något, inte för att fråga något.

"Jag ifrågasatte vad klockan var när bussen kom" kan du alltså INTE säga.

Däremot "Busschauffören hävdade att bussen var i tid, men jag ifrågasatte det."

Uppdaterat, : Ett annat exempel på felanvändning av ifrågasätta bistår SVT nyheter med (se bild, klicka upp den till större vid behov). Vi tar det som övningsuppgift. Ser ni vad som är problemet med användningen av "ifrågasätter" här?


Facit till ovanstående övningsuppgift: Nej. Piratpartiet ifrågasätter inte alls *att* det står på Spridningskollens hemsida att (osv). Eftersom det skulle betyda att de påstår att det inte alls står så där, utan att texten på sagda hemsida är något helt annat. De kan däremot möjligen sägas ifrågasätta om det är rätt och bra att göra som Spridningskollen skriver att de gör. Vilket är något helt annat än vad SVT genom sin felanvändning av ordet påstår. 



onsdag 22 juni 2016

Katt-filosofi....

...[Obs! Posten kan innehålla spår av trams]

Jag: Men, Signekatten, du reser dig upp, sträcker på dig, snurrar runt 360 grader, och lägger dig ner på exakt samma plats på dynan på exakt samma sätt. What's up with that, liksom?

Signekatten: Nonsens! Man kan inte lägga sig på samma dyna två gånger. Det visste redan de gamla grekiska katterna.

Jag: Grekiska *katterna*?

Signekatten: Ja, fast människorna snappade ju upp en del. Inte för att de fattade så mycket, men de försökte återge det i alla fall. Blev visst nåt fåneri om en flod.

Jag: Så du säger att...

Signekatten: Vill du att jag ska berätta om vad Fredde Hegels katt försökte förklara för honom om dialektiken mellan katt, råtta och mätt katt också, eller kan du låta mig vara ifred för människopladder en stund?

Jag: Ska du verkligen sova mer?

Signekatten: Jag sover inte. Jag tänker. Bekymra dig inte. Du skulle aldrig förstå ändå.



Syntolkning: Svart katthuvud tittar fram ovanpå en ekfärgad bokhylla.
Föreställer: Sagda Signekatt ovanpå hylla. 

torsdag 21 april 2016

Tack!

... Och andra viktiga småord.

Råkade snubbla över en tweet av @malinaronsson08 som länkade till en krönika av henne om det där med att lära barn att säga tack för skjutsen (och i förlängningen att visa uppskattning öht) till föräldrar som agerar träningstaxi.

Det fick mig att tänka på när vi var nyinflyttade där vi bor nu (för ca 15 år sen, give or take nåt år...huva vad tiden går...), och några insikter vi gjorde då. Som nog inte alls går att tillämpa på träningstaxiverksamheten, tyvärr, ber om ursäkt för det på förhand...

(De som bodde i vår trappuppgång då var med något undantag andra än de som bor här nu, så detta handlar inte om våra nuvarande grannar, ska jag också snabbt skjuta in för säkerhets skull...).

Det var då väldigt ovanligt att gannar hälsade på varandra i trappen. Och i början var det många som inte ens svarade när vi hälsade på dem, utan vi fick bara en misstänksam eller förskrämd blick ("De hälsar! Måste vara psykopater!" Eller nåt sånt...).

Det fanns dessutom några barn i huset som var lite av problembarn. Truliga bråkstakar som definitivt varken sa hej, eller tack, eller varsågod eller något annat sånt där småord (anledningen därtill var tyvärr ganska uppenbar, det var inte så mycket en fråga om att de var ouppfostrade - även om man kanske skulle kunna beskriva dem så också - utan framförallt ett utslag av att de behandlade världen och människorna de mötte ungefär som de själva alltid blivit behandlade).

Vår envisa sida tog överhanden och vi bestämde oss för två saker:

1) Att fortsätta säga hej till alla vi mötte i trappen, oavsett om någon någonsin skulle svara.

och

2) Att inte skälla på problembarnen när de uppförde sig illa (det fick de tillräckligt av ändå, fanns ingen anledning för oss att stämma in i den kören) men att däremot vinnlägga oss om att visa dem vänligt bemötande (t.ex. hålla upp dörren för dem när vi kom eller gick samtidigt, berömma sånt de gjorde bra och tacka för vänligheter från dem - även om det sista på det stadiet var något helt hypotetiskt, för sånt hade dittills inte förekommit... - såna småsaker bara).

På kort sikt var det verkligen nån slags övning i meningslöshet. Eller i varje fall en övning i tjurskallig envishet... Något vi gjorde för vår egen skull, för att vi hade bestämt oss för det. Det hade ingen yttre effekt alls.

Men på längre sikt var effekten faktiskt ganska mirakulös.

Trappuppgången där ingen hälsade blev trappuppgången där alla hälsar.

Problembarnen lärde sig att säga både "tack" och "varsågod". 

Det senare fick de tillfälle att praktisera ofta, för de började komma springande för att öppna dörrar när vi kom eller gick (och tävla med varandra om att hinna först). 

Det gick upp för mig att de inte höll upp dörrar för oss bara (eller ens mest) för att de lärt sig av oss att man kan göra så, utan mer för att få höra någon säga "tack" till dem - och få svara "varsågod". Det hade de inte varit med om alltför ofta. Och det var uppenbarligen något eftersträvansvärt.

Man kan säga att det inte bara var vi som lärde dem värdet av vardaglig vänlighet - utan genom sin (på längre sikt) respons på den lärde de oss något om det också.

(Och jag insåg dessutom att den där dikten "Ett barn" - ni vet den där "ett barn som kritiseras lär sig att fördöma" o.s.v. - som satt på affischer från BRIS lite överallt på skolor, bilbliotek etc när jag var liten, inte är en idealistsk och vacker tanke, utan handfast bokstavlig verklighet).


............



PS Varför vi gjorde något så osvenskt som att hälsa på folk i trappen vet jag inte riktigt... Men kanske hade det att göra med att vår senaste bostad då var en lägenhet som var en av de endast två bebodda lägenheterna i huset (japp, jag menar faktiskt att merparten av huset bestod av tomma och obebodda lägenheter, samma sak i flertalet hus på området), där det där med att möta människor i trappen inte hände alltför ofta... Och att våra bostäder före den senaste varit studentbostäder (korridorer och lägenhet på studentområde), och samvaron i dylika blir ju lite mer informell. 

Eller så är vi bara konstiga. Det är också en möjlighet...

söndag 10 april 2016

Från Instagram: Konsertfoto...

... Snapshot från konsert på Bläckhornet i Malmö.

Det som fick mig att hala upp telefonen och fota var att jag såg det röda temat här. Hur det röda från skjortryggen i förgrunden går igen i både scenljuset och tegelväggen i bakgrunden (OK, det är olika nyanser av rött, men ni fattar).

Ibland handlar fotande om just det. Att fånga bilden som presenterar sig.

Blev faktiskt riktigt nöjd med resultatet.

Syntolkning: I förgrunden ryggen på en rödhårig man med rödrutig flanellskjorta,
i bakgrunden röd tegelvägg och band belyst av rött strålkastarljus. Där emellan ryggar 
av andra konsertbesökare, i betydligt mindre starka färger.

tisdag 22 mars 2016

En renhetstörstande rabbi från Galileen: detta är mitt blod, och detta är mitt kött

…Om nattvarden

Jesu syn på måltiden som sättet att både uppnå och deklarera renhet, och att förverkliga Gudsriket, kommer också till uttryck i instiftelsen av vad som har kommit att kallas nattvarden eller Herrens måltid. Också den blir nämligen något delvis annat om man ser på den, och på de texter vi har om den i Nya Testamentet och i Didache, med föreskrifterna om templet i minnet.

När Jesus säger ”Detta är mitt blod, och detta är mitt kött (med ett ord som också kan översättas kropp)” kräver tolkningen att vi ska förstå det som att han talar om sitt eget blod och sin egen kropp två saker av oss. Det första, att vi antar att hans åhörare kan förväntas vara införstådda med vad som ska komma att hända det närmaste dygnet. Det kan i och för sig argumenteras för det, även om jag anser att den tolkningen är lite av en efterhandskonstruktion. En efterhandskonstruktion som i och för sig mycket väl kan vara inbyggd i texten som sådan, eftersom den skrivs ned med vetskapen om vad som hände sen. Men, för det andra, det kräver också av oss att vi bortser helt från det faktum att Jesus och hans lärjungar var judar. Troende och praktiserande judar, även om de hörde till de judiska grupper som hade avvikande tolkningar av tempelkulten, och kanske, framförallt, var kritiska mot den makt över templet som den religiösa eliten hade. En kritik som kommer till särskilt starkt uttryck vid konfrontationen mellan Jesus och månglarna i templet. Men, fortfarande, judar. När Jesus sitter med sina lärjungar har den brytning med judendomen som gjorde kristendomen till en egen religion ännu inte ägt rum.

Så, om vi tolkar vad han säger om brödet och vinet med vetskapen om att han var en judisk rabbi, som levde under det första århundradet av vår tideräkning, men före år 70. Det vill säga före det andra templets förstörelse. Med andra ord, en rabbi för vilken templet fortfarande var en realitet. En galileisk rabbi, lite på kant med de som hade makten över templet. En galileisk rabbi som dessutom sedan tidigare etablerat en radikal, ibland chockerande, praktik av att genom att äta och dricka med människor förklara dem för rena. Vad blir då en möjlig tolkning?

En möjlighet är att titta närmare på offrandet i templet. Tredje Mosebok beskriver hur brännoffren bör gå till, ”Och han skall slakta ungtjuren inför Herrens ansikte. Och Arons söner, prästerna, skall bära fram blodet, och de skall stänka blodet runt omkring på det altare som står vid ingången till uppenbarelsetältet. Och han skall dra av huden på brännoffersdjuret och dela det i dess stycken. Och prästen Arons söner skall göra upp eld på altaret och lägga ved på elden. Och Arons söner, prästerna, skall lägga styckena, huvudet och istret ovanpå veden som ligger på altarets eld.” [...]”Men om han vill bära fram ett brännoffer av småboskapen, av fåren eller av getterna, så skall han till det ta ett felfritt djur av hankön. Och han skall slakta det vid sidan av altaret, norrut, inför Herrens ansikte. Och Arons söner, prästerna, skall stänka dess blod på altaret runt omkring. Och han skall dela det i dess stycken och frånskilja dess huvud och ister. Och prästen skall lägga detta ovanpå veden som ligger på altarets eld.” (1:5-8,10-12)

Ordningen är densamma oavsett vilket djur som offras, först blodet sedan kroppen eller köttet. Och det är svårt att tänka sig att de orden, och den praktiken, inte aktualiserades i Jesu sällskaps medvetande när Jesus talade om att först ta blodet, och sedan kroppen.

Sett i ljuset av vad vi i övrigt vet om den religiösa praktiken och tankarna hos denna judiska rabbi från Galileen är det inte så svårt att läsa hans ord över vinet och brödet som hans programförklaring. I linje med när han sände sina lärjungar att träda in i alla byar och städer som om de trädde in i templet, och genom att ta emot mat och dryck av de som ville ge deklarera dem som redan rena. Genom måltiderna med människor ska den renhet som redan finns hos dem släppas fram, genom att de förklaras rena av varandra utan inblandning av prästerskapet, och Gudsriket realiseras. Hans vin och hans bröd är hans ersättning för offren i templet.

Så vill jag avsluta med en tröstande historia ur Talmud, Den babyloniska Talmud, närmare bestämt, om tolkning och om förändring av tolkningar över historien. Berättelsen handlar om hur Moses får resa in i framtiden, för att lyssna till en utläggning av den Mosaiska lagen.

”Mose for upp till himlen och fann den Helige, välsignad vare Han, i färd med att dekorera bokstäverna i Torah. Mose sa: 'Universums Herre, varför gör du dig besvär med detta?'
Gud svarade: 'I framtiden kommer en man vid namn Akiva ben Josef att från dessa dekorationer härleda en mängd lagar.' Mose sa: 'Universums Herre, visa mig honom.' Han svarade: 'Vänd dig om.' Mose gick då för att besöka rabbi Akivas studiehus och satte sig långt bak, men förstod inte vad de talade om. Han kände sig mycket illa till mods, men när han hörde en av studenterna fråga rabbi Akiva: 'Rabbi, hur vet du detta?' och rabbi Akiva svara: 'Det är en lag som gavs till Mose på Sinai,' kände han sig lugnad. ” 

En renhetstörstande rabbi från Galileen: träd ut i templet

….En annan aspekt på utsändandet av lärjungarna

I förra delen nämnde jag utsändandet av Jesu lärjungar, två och två, och vad instruktionerna om att de inte skulle ta med sig mat säger om hur de skulle bemöta människor de kom till. Men instruktionerna till lärjungarna säger något ytterligare när vi ser dem mot bakgrund av den samtida judendomen.

Ännu intressantare blir Jesu föreskrifter när han sänder ut lärjungarna om vi sätter dem i relation till vad vi vet om de föreskrifter som fanns kring hur en pilgrim skulle gå in i templet. De överensstämmer nämligen.

I Mishnah finns en föreskrift om att en pilgrim som kommer till templet, bör inträda i det utan mat, sandaler, stav, väska, pengar, även somliga klädesplagg skulle lämnas utanför templet. (Berakhot 9:5)

När Jesus skickar sina lärjungar till de judiska byarna och städerna med vad som kan tyckas vara oresonligt hårda restriktioner kring vad de fick ha på sig och med sig, så säger han alltså åt dem att de ska gå in i alla byar och städer de kommer till som om de trädde in i templet. De ska betrakta dem som helig mark, och de människor som möter dem med vänlighet och gästfrihet ska de betrakta som rena.