torsdag 20 januari 2011

Same, same but different II

Läste i Dagen att frilansfotografen Marta El-Masri gjort ett fotoreportage som dokumenterar två olika, men samtidigt märkligt lika, ungdomsgäng. Dels en grupp punkare och dels en grupp frikyrkliga (karismatiska/evangelikala för att vara mer exakt) ungdomar.

Rubriken reportaget fått i tidningen VI är "Skilda världar," men Maria El-Masris eget namn på projektet är "Leva ung," och rubriken hon satt på sin introduktion är "Kaos är granne med Gud". Hennes budskap är att kontrasterna är stora, men likheterna också. I grund och botten handlar det om gemenskap och identitet i båda grupperna. Och om att vara ung, förstås.

Nu råkar ju frikyrkan i allmänhet, och olika aspekter av frikyrklig identitet, vara ett av mina specialintressen. Ett av mina nörderier, om man så vill... Ska därför försöka avhålla mig från att gräva ner och breda ut mig alltför mycket här i bloggposten, men...

...ville i alla fall tipsa om läsning för den som är intresserad av mer kring ungdomar och frikyrklig identitet.

Ett bra ställe att börja på är antologin "Tro mot tradition; Om den frikyrkliga identiteten" (redaktörer Erik Amnå & Lena Johannesson). Är det i första hand ungdomskulturen som intresserar kan jag särskilt rekommendera Kerstin Lekares bidrag, om att vara (eller vilja vara) självvalt annorlunda. Men allt i antologin är högintressant för den som intresserar sig för frikyrkan bredare. Vad den innehåller kan du läsa här.

Problematiken kring den frikyrkliga ungdomskulturen och det självvalt annorlunda, särskilt för den/de som inte riktigt känner sig hemma i den, har Alexandra Ringbäck skrivit en C-uppsats om, "Vägen mittemellan" med "Ungdom och identitet i Pingströrelsen" som en av underrubrikerna. Den kan också verkligen, VERKLIGEN, rekommenderas för den som intresserar sig för de frågorna.

Artikeln "Värt att vänta på? Om frikyrkoungdomars syn på sexualitet" av Jessica Persson, som ingår i boken "Sexualitetens omvandlingar", är också ett viktigt arbete kring just ungdomskulturen i frikyrkan. Och om frikyrkans sexualitetsdiskurser i stort, förstås.

Och, ja... det finns mycket mer....men jag tror vi låter det räcka med det för idag...

---

Vill du se bilderna i Marta El-Masris bildreportage, men inte har tillgång till VI, kan du antingen klicka på länken i första stycket, eller här.

Uppsaterat 2014-01-04: Det verkar som länken till Alexandra Ringbäcks uppsats slutat fungera. Tråkigt. Jag har den nånstans, och kan leta fram den. Vill du ha den, så skicka mig ett meddelande under Kontakta mig, med din mailadress, så får du uppsatsen som pdf-fil på mail från mig.

4 kommentarer:

  1. Stort tack för länken till bilderna. Jag har ju varit nyfiken men ännu inte orkat pallra mig iväg till en affär som säljer VI.

    Vet inte varför men bilderna var nästan plågsamma att se. Jag kommer själv inte från en kristen familj men blev kristen i tidiga tonåren och känner därför igen mig. Jag upplevde det aldrig som plågsamt då och inte egentligen nu heller men de här bilderna visar på något sätt en sådan naiv och krammysig bild av världen att jag vet inte hur jag ska tackla det riktigt. Jag har också varit där och har aldrig lämnat församlingslivet heller i någon större utsträckning. Men sådär intensivt och krammysigt blir det väl kanske aldrig mer?

    SvaraRadera
  2. Jag är både uppväxt inom frikyrkan och inte – för att uttrycka en lång och invecklad historia på ett enkelt sätt.

    Men de tidiga tonåren (fram till nånstans 15-16-årsåldern) tillbringade jag väldigt mycket i (fri)kyrkans värld. Jag tillhörde en ganska stor församling, plus att mina tidiga tonår utspelades under de år då (den svenska) frikyrkan (särskilt pingst) hade fler medlemmar än de haft någon gång förr eller senare, så antalet ungdomar var ganska stort.

    Även om jag iofs trivdes bättre med de som var 10+ år äldre än mig, än mina jämnåriga, men de hörde ju också till ungdomsgruppen (åldersspannet var hyfsat stort, tror att den övre gränsen för ungdom snarare gick vid ingånget äktenskap än vid en viss ålder...).

    Med andra ord: Jo, jag känner också igen det som bilderna visar.

    Jag vet inte om jag tycker att bilderna är plågsamma att se. Eller, nej, det tycker jag nog inte. Kan kännas lite närgångna kanske (är det det du menar?), men jag tycker att det ändå känns respektfullt.

    Naivt. Jo, på många olika sätt, det har du nog alldeles rätt i. Eller: Det har du rätt i – värst vad jag använder "nog" och "kanske" etc. idag...

    Krammysigt? Hmm. Jo, det är det väl. Också. Men jag ser nog inte riktigt bara det. Det finns mycket annat, ibland mörkare, under den krammysiga ytan.

    Konflikter och intriger som göms undan och lindas in för att man vill leva upp till bilden av den/de alltid kärleksfulla, t.ex. Mörka känslor ö.h.t. som blir lite tabu i ett sammanhang som vill utmärka sig genom att vara lyckligare än alla andra (har du sett den här av nakedpastor? http://www.nakedpastor.com/2011/01/19/cartoon-happy-happy-people/ )

    Och så sexualiteten, då, som jag inte räknar till mörkare känslor nödvändigtvis, men som också hör till det tabuiserade. Jag tror inte alls att det är en slump att en grupp människor som är i den åldern då hormonerna mer eller mindre sprutar ur öronen, men som vill vara/åläggs att vara sexuellt avhållsamma, utvecklar en samvaro och subkultur med mycket kroppskontakt. Krammysigt, helt enkelt...

    Intensiviteten, det hör nog ungdomen till, på gott och på ont. Oavsett sammanhang. Så, nej, riktigt så blir det nog inte senare i livet.

    Blev ett långt svar. Borde kanske ha blivit en bloggpost istället. Men det blir det kanske också nån gång.

    Du får gärna försöka utveckla vad du tycker är plågsamt med bilderna! Om du vill.

    SvaraRadera
  3. Kruxet är att jag själv inte riktigt förstår varför jag tycker att bilderna är jobbiga att titta på. Kan vara att de är så närgångna och/eller att frikyrkliga ungdomar framstår som helt verklighetsfrånvända när man tar den typen av kort. Inga bilder på normal social kontakt som ju faktiskt också utgör en väldigt stor del av frikyrkans liv. Det är ju inte så att vi enbart ber och sjunger lovsång när vi möts.

    Jag upplevde alltid mina kompisar som var uppväxta inom frikyrkan som väldigt naiva, åtminstone de flesta. För dem var det självklart att tro på Gud och det var nästan alltid bara jag som var intresserad av att vrida och vända på saker och fundera om det verkligen kunde stämma. Mycket av det har givetvis att göra med att jag levde i två världar. Hemma var det ateism och kyrkokritik som gällde och i kyrkan var det tvärtom, där ifrågasatte man "världen".

    När jag skriver krammysigt så innefattar det precis det du nämner. Fysisk närhet men inte alltid själslig närhet. Egentligen visste de flesta i min församling ingenting om mitt inre, de svåra, tunga bitarna men ändå kunde de komma (obehagligt) nära rent fysiskt. För min del har jag aldrig upplevt vad jag skulle kalla hyckleri på det här planet. De flesta tror jag inte låtsades må bra utan förvånansvärt många hade det ju ganska bra. De växte upp i stabila familjer där världsbilden var lika både i familjen och omgivningen. De hade liksom inte utsatts för särskilt mycket obehag i livet. Gällde naturligtvis inte alla men de flesta. När jag ibland försökte antyda lite om hur jag mådde märktes det att de allra flesta inte alls kunde relatera eller förstå hur jag menade. Kommer ihåg ett församlingsläger där vi hade bibelstudium och diskussion där jag sade att jag inte riktigt kunde förstå texten för att jag inte kunde relatera till vad kärlek var för något. Det blev helt tyst och pastorn sade "jomen vad kärlek är är väl ganska självklart". Själv gick jag ut till toaletten och grät i en timme utan att berätta det för någon.

    Att konflikter ibland sopades under mattan eller fanns outtalade i luften, det kan jag känna igen mig i. Men jag vet också att när jag i vuxen ålder åkte tillbaka till min ungdoms församling och hade ett samtal med pastorn där jag tog upp saker som jag tyckte hade varit helt åt skogen i församlingen så lyssnade han verkligen och vi hade ett bra samtal. Jag har också rett ut andra konflikter och upplevt att människor har responderat väl när jag tagit upp saker men att det mest varit på mitt initiativ.

    Hmm, jag tror att en annan sak som gör mig lite illa berörd av bilderna är att jag föreställer mig hur många av de där ungdomarna om några år kommer att ha många tvivel och ifrågasättanden men inget utrymme att hantera dem. Tror att det är därför många lämnar kyrkan, de får aldrig några vettiga svar eller ens en arena att diskutera öppet. Mina egna fördomar om pingst kanske men min bild är att pingst är ännu mer anti-intellektuellt än andra frikyrkor.

    Långt svar här också :-)

    SvaraRadera
  4. Jo, jag tänkte också på att bön i olika former (och särskilt förbön och lovsång) är i stort sett det enda som porträtterats i frikyrkoungdomsgruppen, medan spektrat av aktiviteter är större för punkarungdomarna.

    Kanhända att det är just i bönesituationerna som särarten för frikyrkoungdomarna syns tydligast (och därmed går att fota), medan punkarna ju uttrycker sin särart synligt vad de än gör. Men samtidigt...det borde ha gått att komma runt, tycker jag.

    OK. Bilden på Bibeln, och bilden på postern, är ju inte bönebilder. Men det är å andra sidan inte bilder av, i första hand, människor, heller.

    I mycket är det nog lite av "skyddad verkstad" som skapar naiviteten hos "de infödda" (som jag kallade de där som var uppvuxna i frikyrkan sen tre-fyra generationer...). Jag kommer t.ex. ihåg när en av pingstungdomarna (som var var sådär 25 så, ingen tonåring alltså) berättade om första gången hon såg en människa röka, och hur konstigt hon tyckte det såg ut. Jag kunde inte ens föreställa mig att ha en minnesbild av första gången jag sett någon röka, det skulle vara som att minnas första gången jag såg någon dricka kaffe eller nåt sånt...

    Och så allas konstiga föreställningar om vad/hur det var att ha föräldrar som var skilda (som mina var) sen då... Antingen gjorde man det till något jättestort, närmast att likställa med att vara föräldralös... Eller så kunde man öht. inte inse att en familj kunde fungera på något annat sätt än en kärnfamilj, nästan som om det vore nån slags science fiction eller nåt. Suck.

    Men jag tror att mycket också handlar om en beroringsskräck. Alltså, att man (även om man har levt ett skyddat liv i många avseenden) visst har erfarenheter av de mörkare och jobbigare sorterna, men att det inte är något man kan alls relatera till utåt och öppet. Tror, med andra ord, att du egentligen inte var så helt ensam med den där frågan vid bibelstudiet (utan att alls vilja förringa skillnaderna mellan dina och deras erfarenheter), mer att du var ensam om att våga prata om det.

    Tror du har helt rätt i att pingst kan vara mer anti-intellektuellt än andra frikyrkor. Finns ju en lång tradition av att se en motsättning mellan sant andliga och teologiskt utbildade pastorer exempelvis (alltså att det senare omöjliggör det första)...Det håller nog på att förändras i vissa avseenden (bara det att man faktiskt har en pastorsutbildning nu t.ex...), men en kultur förändras långsamt. Handlar nog om generationer snarare än år.

    Frågan är bara om det finns så mycket tid kvar att förändras på, om pingst ska finnas kvar.

    SvaraRadera