… En binder (ett engelskt ord, men numera inlånat till svenskan även officiellt – läste det exv nyligen på Socialstyrelsens hemsida) är helt enkelt ett plagg, eller annan anordning (det har exv varit vanligt med bandage) som används för att åstadkomma en platt bröstkorg (inte permanent, men medans man bär den).
(Det låter obekvämt tycker många som aldrig använt någon, men det behöver det inte alls vara. Jag tycker mina är väldigt bekväma).
Den kan bäras av transpersoner, men faktiskt även av cis-män som av något skäl – medicinskt eller estetiskt – behöver det.
Jag (och vi båda) har prövat flera varianter, både sånt man fixar själv och sånt man köper färdigt. Vi har av div. skäl (som inte handlar om identitet utan mer om typ bekvämlighet och smak) fastnat för olika lösningar (olika oss emellan, och även olika över tid).
Vi använder dem heller inte alltid, bland annat för att man kan åstadkomma i stort sett samma sak genom att klä sig rätt. Och vi har också insett att det egentligen är mer ett psykologiskt behov än ett socialt – alltså att sannolikheten att vi tolkas som killar egentligen är lika stor utan. I verkligheten. Sen att det i våra huvuden är viktigt med den platta bröstkorgen, det är en annan sak.
Men ibland, alltså. I situationer när antingen kläderna kräver det (tajtare skjorta) eller det känns extra viktigt att inte bli köns-misstolkad.
Och oavsett vilket är alltså det korrekta samlingsnamnet binder.
Att vi däremot kallar våra för handikapphjälpmedel hänger ihop med att vi såg en pjäs med Moomsteatern en gång – När man får främmad – där en av karaktärerna är både bög med någon form av vana att klä sig i damkläder (det var så många år sedan att jag inte minns exakt varför, om det var en identitetsgrej eller om han var drag queen, eller vad det var, men det kan ju spela mindre roll) OCH hade en intellektuell funktionsnedsättning (liksom ju många av de anställda skådespelarna på Moomsteatern). Pjäsens två ”normalstörda” karaktärer har däremot väldigt svårt att få ihop det, eftersom ”man kan ju inte vara både och” (alltså både funktionsnedsatt OCH höra till någon annan minoritet, man får/kan bara vara antingen eller…).
Ett tema som pjäsen f.ö. behandlar både underhållande och tankeväckande.
Anyhow. I en scen upptäcker de att han har BH, men den ena av dem säger att det kan ju inte vara en BH ("han är ju handikappad, och man kan inte vara både och!") utan "det är säkert nåt sånt där handikapphjälpmedel.”
Repliken och ordet satte sig. Och så var det nya namnet på våra binders fött…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar