tisdag 15 mars 2016

Generationen som försvann. Och byggde nytt?

***

”Den första generationen bygger upp, den andra förvaltar och den tredje lägger ner,” sägs det om familjeföretag (har hört varianten att ”den andra missköter” också, men det kan kanske vara väl hårt som generell regel).

Kanske gäller det frikyrkan också?, är den tanke som slår mig när jag läser Jacob Langviks bok om generationen som försvann från frikyrkan, 96 lampor; om oss som brann och försvann.

Han har samtalat med Frida, City, Bella, Eric, Lena och Danne om varför de lämnade kyrkan, och berättelserna är i och för sig olika men har några gemensamma nämnare. Kanske framförallt den att man inte riktigt hittat en egen tro, och haft svårt att bara överta föräldrarnas. Man föddes in i tron, men den blev inte riktigt till en egen tro.

Bella säger också att tron aldrig riktigt pratades om hemma. Man gick i kyrkan, hörde till kyrkan och så vidare, men det var i kyrkan tron fanns.

Jag undrar om en anledning till det är att även föräldrarna föddes in i tron, mer eller mindre? Att inte heller föräldrarna gjorde någon egentlig omvändelseupplevelse? Även om den väckelsekristna normen föreskriver att det ska finnas ett före och ett efter, och det väckelsekristna livsnarrativet därför ofta innehåller ett sådant.

Som Bella i boken också säger: ”När jag växte upp verkade det som att alla troende hade hört Gud eller känt Jesus närvaro. De hade datum och tidpunkter för när de blev frälsta. Jag kände att det var ett misslyckande eftersom jag aldrig kände Jesus närvaro eller hade ett datum på när jag blev frälst. Om jag ens hade blivit frälst.” (s. 45)

Jag tänker att det kan vara ett narrativ som ingår i normen, ett slags raster som man måste applicera på sitt liv oavsett om det så måste ske genom att man omformar (eller omförstår) sitt liv med stämjärn och klubba?

Jag tänker på voice-over orden som inleder filmen Saved!

”I’ve been born again my whole life. Accepting Jesus into your heart and being saved is a big decision. Especially for a three year old."


Det var i alla fall mitt intryck i den del av min uppväxt som försgiggick i en frikyrklig kontext, att ALLA (mer eller mindre) kunde säga när de ”blivit frälsta” även om de i själva verket aldrig levt utanför den väckelsekristna kontexten. Och även om det där datumet eller tillfället, för en utböling, kunde kännas ganska slumpvis eller krystat valt.

Missförstå mig inte. Jag är helt övertygad om att även den som växer upp i kyrkan fattar beslut, kommer till avgörelser, när det gäller tron. Väljer den för egen del (eller inte). Men jag tror inte att det är något som sker vid ett enda tillfälle utan många. Det är kanske rimligare att se det som utvecklingssteg i en personlig mognadsprocess än som en (och bara en) omvändelse?

Men om inte heller ens föräldrar gjort någon sådan, egentlig, omvändelse, utan även de bara lärt sig att passa in sin livsberättelse i ett bestämt narrativ? Om det var i föräldragenerationen som det där omvändelsenarrativet gick från att vara återgiven upplevelse till att vara återupprepad berättelse? Blir det då ännu svårare att få det narrativet att kännas äkta för en själv?

Langvik skriver om kyrkor som försöker locka tillbaka de som försvunnit ut genom att försöka vara kopior av sånt som finns på andra håll i samhället. Ha kändisar som dragplåster, byta ut lokalen mot exempelvis en konsertlokal. Etc: ”Man vill inte ha en kopia av något man kan få någon annanstans.” (s. 68).

Det tror jag är alldeles sant! Men tänk om ett tidigare problem varit att den kyrka man föddes in i, hörde till, i vissa avseenden blivit till en kopia av sig själv? Generationen som hade den där omvändelseupplevelsen är borta, deras efterkommande har gjort deras livsberättelser till den ram som de förstår sina egna inom. Kopierat, skulle man kunna säga. Men deras efterkommande i sin tur lockas inte på samma vis att kopiera det narrativet – för vem vill kopiera en kopia?

Jag bara tänker högt här. För Fridas, Citys, Bellas, Erics, Lenas och Dannes historia/er är inte riktigt min, men jag försöker förstå den utifrån min horisont. Och jag känner att deras historia har mycket att bidra med när det gäller att belysa min, och jag nog kommer fortsätta grunna på den.

Den tredje generationen lägger ner, skrev jag i början. Och Langvik gör faktiskt ett tankeexperiment om att stänga kyrkan:

”Ibland tänker jag att det vore bra om kyrkan slog igen portarna och stängde ner verksamheten. ’Från och med nästa vecka stänger vi kyrkan i ett år. Fram till dess gör ni vad ni vill. De anställda har redan skaffat nya jobb på annat håll.’
     […]
Ett sådant experiment skulle nog hjälpa oss att reda ut vad vi gör för att det förväntas av oss, och vad vi gör för att vi verkligen vill det. Visst måste det väl vara så att Gud vill att vi ska leva det liv vi vill leva, och inte det liv vi förväntas leva?” (s. 20-21).

Den tredje generationen lägger ner. Men kanske inte för att riva för gott? Kanske för att bygga nytt och bli den nya första generationen?

Kanske onsdagsmässan som Langvik startat i Göteborg – där predikan, pålysningar och uppdelningen i estrad och åskådare skalats bort, och fokus lagts på nattvard, givande och gemenskap – är en sådan första generationens bygge?

Lovande i så fall!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar